Börje blev biodlare
1953 och gick en biodlarkurs hos biodlaren och bitillsyningsmannen
Häggström, som hade sin bigård på Frösön. Som brukligt var även på den
tiden var en av träffarna förlagd till Häggströms bigård. Han visade då
stolt upp sitt gula samhälle och skröt över binas fina och lugna
temperament.
Fram till ca 1950
var bina mörka och så vitt Börje kan erinra sig helt utan inslag av
andra raser, men Joel Svenssons rabattsystem, att vid köp för en viss
summa gratis erhålla en gul drottning, fick till följd att gula bin
började sitt intåg även i Jämtland.
Gratisdrottningarna blev en katastrof
Det är Börjes helt
säkra uppfattning, att den bastardisering som finns på de jämtländska
bina i dag så gott som uteslutande kan härledas från Joel Svenssons
leveranser av gula drottningar. Några leveranser av bisamhällen känner
Börje inte till men kan givetvis ha förekommit men definitivt inte i en
omfattning som nämnvärt skulle kunna påverka bistammen i länet.
Som nybörjare var
det självklart att Börje inte hade några större synpunkter på om bina
var gula eller mörka men ganska snart insåg Börje att det gula inslaget
troligen inte var så positivt för den jämtländska bistammen.
Biodlarföreningens starke man under 50-talet i Jämtland, Svante
Hammarstedt, gjorde vad han kunde för att bromsa utvecklingen men att
förhindra bastardiseringen i Ragunda lyckades han inte med och här och
var i Storsjöbygden sattes gula drottningar in i samhällena. På grund
av, eller snarare tack vare, biodlarnas ringa kunskaper om säker
drottningtillsättning misslyckades det nog oftast men trots allt fanns
det ett och annat samhälle där tillsättningen lyckades.
Den negativa
effekten på binas temperament på grund av inkorsning av gula bin fick
sitt tydliga exempel i Lit i början på 60-talet. Svante Hammarstedt
lyckades inte övertyga sin vän och biodlarbroder i Lit att ta emot Joel
Svenssons drottningar trots att han erbjöd honom gratis mörka
drottningar i stället. De gula samhällena hamnade på hembygdsgården där
de under det första året överöstes av lovord för sitt fina temperament.
Efter några år blev Litsbiodlaren dock tillsagd att å det snaraste
frakta bort bina från området så att besökare skulle slippa att bli
angripna så fort de närmade sig hembygdsgården. Bina flyttades då till
en grusgrop utanför byn och vid besök i den grusgropen lär det ha varit
nödvändigt att vara duktigt påpälsad redan vid ankomsten.
Alltsedan händelsen
i Lit har Litsbygden varit ett av de områden som haft betydande inslag
av andra raser.
Avelsarbetet med de nordiska börjar
Från slutet av
50-talet började Börje, mest för egen räkning, att dra fram egna
drottningar. Han gjorde avläggare och lät avläggarna dra fram
drottningar. Börje hade turen att befinna sig i den del av Östersund där
gula drottningar inte förekom och är säker på att friparningen fungerade
på hans bigård utan inkorsning av andra raser. Jag tycker ändå att hans
ungdrottningar, åtminstone i viss utsträckning, borde ha kommit i
kontakt med gula drönare – till Frösön är det ju inte så många
kilometer. Nu ska det i rättvisans namn sägas att Häggström ganska snart
inrättade sig i ledet och bytte sina gulingar.
Under drygt 20 år
var Börje den självklare auktoriteten i den jämtländska biodlingen. Han
visade prov på en kreativitet i biodlingen och ett handlag med sina bin
som var imponerande. Att han också var begåvad med naturliga
ledaregenskaper gjorde det till en självklarhet att det var Börje som
både drev kursverksamheten vidare och var biodlarföreningens starke och
sammanhållande länk. Det var därför naturligt att Börjes drottningar och
avläggare efterhand spreds till både nybörjare och etablerade biodlare.
Och bistammen mörknade, men inte helt. Då vi under 80-talet inventerade
storsjöbygden höll de centrala delarna bin som tämligen ofta hade
gulrandiga bakkroppar.
Jämtland delas upp
Väl inkommen i
70-talet hade importen av de gula drottningarna lagts till handlingarna
men spåren fanns givetvis kvar. Men vår naturliga och självklara vilja
att prova något nytt gav även då anledning för biodlarföreningen och
Börje att agera. En biodlare blev intresserad av Buckfastbin och en
annan hade från Mellansverige goda erfarenheter av krainerbin. Lösningen
blev att Buckfastbina fick sin plats i närheten av Åre och
krainerodlaren var nöjd med att få Strömsundsområdet som krainerplats.
Att göra någonting åt Ragundadalen ansågs inte möjligt. Med Börjes
beskrivning av dessa indianbin kan man lätt förstå att en viss och
ganska hård ordväxling förekommit och utsikterna för ett framgångsrikt
byte av drottningar var därför liten.
Börje den självklare auktoriteten
Det är starka och
kunniga ledare som i hög grad påverkar utvecklingen. Som biodlare i
Jämtland kan vi glädjas åt att ha haft en stark ledare som, under en
expansiv fas i biodlingen under senare delen av 1900-talet, lyckades ena
vår biodlarkår till något så sällsynt som en samlad syn på bin och
biraser. Var någon annanstans i Sverige finns sådana exempel?
Karl Drakenberg
index |
Vid Rödöns skola står den mäktiga men otidsenliga
bipaviljongen, i förgrunden en modell av Jämtlandskupan, Bertil Wahlin
och Börje Enerup. - Foto Evert Eriksson, Sveg Från Bitidningens
September nr 1979
Anders Berg och Börje Enerup inne i Rödöns bipaveljong FotoUlla
Larsson
Börje Enerup och Patrik Berg inne i Rödöns bipaveljong
FotoUlla Larsson |