DE NORDISKA BINA I JÄMTLAND
Jämtland har haft flera stora ledare inom biodlingen. Börje Enerup är kanske den främste.
Denna lilla uppsats är nedtecknad vid ett samtal med Börje Enerup 2006-04-04.
Börje blev biodlare 1953 och gick en biodlarkurs hos biodlaren och bitillsyningsmannen Häggström, som hade sin bigård på Frösön. Som brukligt var även på den tiden var en av träffarna förlagd till Häggströms bigård. Han visade då stolt upp sitt gula samhälle och skröt över binas fina och lugna temperament.
Fram till ca 1950 var bina mörka och så vitt Börje kan erinra sig helt utan inslag av andra raser, men Joel Svenssons rabattsystem, att vid köp för en viss summa gratis erhålla en gul drottning, fick till följd att gula bin började sitt intåg även i Jämtland.
Gratisdrottningarna blev en katastrof
Det är Börjes helt säkra uppfattning, att den bastardisering som finns på de jämtländska bina i dag så gott som uteslutande kan härledas från Joel Svenssons leveranser av gula drottningar. Några leveranser av bisamhällen känner Börje inte till men kan givetvis ha förekommit men definitivt inte i en omfattning som nämnvärt skulle kunna påverka bistammen i länet.
Som nybörjare var det självklart att Börje inte hade några större synpunkter på om bina var gula eller mörka men ganska snart insåg Börje att det gula inslaget troligen inte var så positivt för den jämtländska bistammen. Biodlarföreningens starke man under 50-talet i Jämtland, Svante Hammarstedt, gjorde vad han kunde för att bromsa utvecklingen men att förhindra bastardiseringen i Ragunda lyckades han inte med och här och var i Storsjöbygden sattes gula drottningar in i samhällena. På grund av, eller snarare tack vare, biodlarnas ringa kunskaper om säker drottningtillsättning misslyckades det nog oftast men trots allt fanns det ett och annat samhälle där tillsättningen lyckades.
Den negativa effekten på binas temperament på grund av inkorsning av gula bin fick sitt tydliga exempel i Lit i början på 60-talet. Svante Hammarstedt lyckades inte övertyga sin vän och biodlarbroder i Lit att ta emot Joel Svenssons drottningar trots att han erbjöd honom gratis mörka drottningar i stället. De gula samhällena hamnade på hembygdsgården där de under det första året överöstes av lovord för sitt fina temperament. Efter några år blev Litsbiodlaren dock tillsagd att å det snaraste frakta bort bina från området så att besökare skulle slippa att bli angripna så fort de närmade sig hembygdsgården. Bina flyttades då till en grusgrop utanför byn och vid besök i den grusgropen lär det ha varit nödvändigt att vara duktigt påpälsad redan vid ankomsten.
Alltsedan händelsen i Lit har Litsbygden varit ett av de områden som haft betydande inslag av andra raser.
Avelsarbetet med de nordiska börjar
Från slutet av 50-talet började Börje, mest för egen räkning, att dra fram egna drottningar. Han gjorde avläggare och lät avläggarna dra fram drottningar. Börje hade turen att befinna sig i den del av Östersund där gula drottningar inte förekom och är säker på att friparningen fungerade på hans bigård utan inkorsning av andra raser. Jag tycker ändå att hans ungdrottningar, åtminstone i viss utsträckning, borde ha kommit i kontakt med gula drönare – till Frösön är det ju inte så många kilometer. Nu ska det i rättvisans namn sägas att Häggström ganska snart inrättade sig i ledet och bytte sina gulingar.
Under drygt 20 år var Börje den självklare auktoriteten i den jämtländska biodlingen. Han visade prov på en kreativitet i biodlingen och ett handlag med sina bin som var imponerande. Att han också var begåvad med naturliga ledaregenskaper gjorde det till en självklarhet att det var Börje som både drev kursverksamheten vidare och var biodlarföreningens starke och sammanhållande länk. Det var därför naturligt att Börjes drottningar och avläggare efterhand spreds till både nybörjare och etablerade biodlare. Och bistammen mörknade, men inte helt. Då vi under 80-talet inventerade storsjöbygden höll de centrala delarna bin som tämligen ofta hade gulrandiga bakkroppar.
Jämtland delas upp
Väl inkommen i 70-talet hade importen av de gula drottningarna lagts till handlingarna men spåren fanns givetvis kvar. Men vår naturliga och självklara vilja att prova något nytt gav även då anledning för biodlarföreningen och Börje att agera. En biodlare blev intresserad av Buckfastbin och en annan hade från Mellansverige goda erfarenheter av krainerbin. Lösningen blev att Buckfastbina fick sin plats i närheten av Åre och krainerodlaren var nöjd med att få Strömsundsområdet som krainerplats. Att göra någonting åt Ragundadalen ansågs inte möjligt. Med Börjes beskrivning av dessa indianbin kan man lätt förstå att en viss och ganska hård ordväxling förekommit och utsikterna för ett framgångsrikt byte av drottningar var därför liten.
Börje den självklare auktoriteten
Det är starka och kunniga ledare som i hög grad påverkar utvecklingen. Som biodlare i Jämtland kan vi glädjas åt att ha haft en stark ledare som, under en expansiv fas i biodlingen under senare delen av 1900-talet, lyckades ena vår biodlarkår till något så sällsynt som en samlad syn på bin och biraser. Var någon annanstans i Sverige finns sådana exempel?
Karl Drakenberg
Vid Rödöns skola står den mäktiga men otidsenliga bipaviljongen, i förgrunden en modell av Jämtlandskupan, Bertil Wahlin och Börje Enerup. - Foto Evert Eriksson, Sveg Från Bitidningens September nr 1979
Anders Berg och Börje Enerup inne i Rödöns bipaveljong FotoUlla
Larsson
Börje Enerup och Patrik Berg inne i Rödöns bipaveljong FotoUlla Larsson