Vi som har fattat tycke för det nordiska biet nämner då och då jämtlandsbina och menar då givetvis de bin som finns här uppe i Jämtland. Det vi direkt såg då vi började avelsarbetet i slutet på 80-talet var att många samhällen inte var speciellt nordiska i sina morfologiska karaktärer. De var på samma väg som sina gelikar söderut, men bastardiseringen hade inte gått lika långt. Det berodde inte på någon medveten satsning bland de jämtländska biodlarna utan på att biodlarna var ganska få och avståndet mellan byarna var och är ganska långt, åtminstone sett från en viril drönares ögon. Dessutom ligger vi utanför binas naturliga utbredningsområde. Svärmar har inte stora möjligheter att klara sig.

Det är således den tämligen låga biodlaraktiviteten som gjort att vi trots allt funnit ett antal intressanta samhällen att odla vidare på och som i dag utgör en viktig del i föreningen Nordbis avelsarbete.

Men det står helt klart att jämtlandsbina inte utgör någon gammal rest av någon urjämtländsk bipopulation. Nejdå - det är uppflyttade svenskar som blivit imponerade av Jämtlands blommande fält och tagit med sig en bistock i hopp om att få lite jämtländsk solenergi på burk.

När denna "import" av bin till Jämtland började är det nog ingen som vet säkert. De första livstecknen av bin som jag sett i skrifter är fem bistockar som stod uppställda på Kungsgården på Frösön någon gång under första halvan av 1700-talet. Biodlaren lär ha varit en överste Jacob Svinhuvud eller möjligen hans efterträdare Marcks von Wurtenberg. Dessa, eller troligen gårdens drängar var dock troligen inga lysande biodlare för i en annan skrift från 1749 beklagas att jämten inte fattat tycke för bina trots den stora mängden av blommor.

Kanske prästen Tideman på Rödön läste den skriften för 1757 fick han med hjälp av häst och släde upp ett bisamhälle till sin prästgård. Det blev en synnerligen lyckad start för året efter begåvades han med minst en svärm och en fin skörd av honung. Men säg den glädje som varar ..... längre än till 1761 klarade prästen inte av att hålla dem vid liv. Kanske var han alltför sugen på att få svärmar - vad vet jag?

Hur biodlingen sedan utvecklades har jag inte forskat i men troligen var det fler som försökte och några lyckades och så växte biodlingen sakta och kanske osäkert.

Det som i alla fall för mig verkar mycket sannolikt är att de bin som vi i dag kallar för jämtlandsbin är bin som vi under de senaste 200 åren har tagit upp söderifrån. Jag tror vidare att det är flera importer från olika bigårdar som vi fått våra bin ifrån. Jämtarna är ju kända för att vara affärsmän och vid sina forbonderesor till Norska sidan om kölen kan det ju tänkas att de bytt en björnfäll mot en bistock av "brune bier".

I Nordbireservatet i Vattudalen med omnejd har jag inte kommit så långt bakåt i tiden då jag sökt efter biodlare.

I Hammerdalstrakten har jag i alla fall fått reda på av en bygdeforskare att hans farfar i slutet av 1800-talet en gång var och tittade på då en biodlare slungade honung i byn Viken strax söder om Hammerdal. Biodlaren var skogsfaktor och hette Jonsson. Ett tiotal år efter denne biodlares död 1906 kom en annan skogsfaktor att överta rollen som biodlare. Han hette Petrus Bergman och kom att bli en viktig mentor för många biodlare i byarna runt Hammerdal.

1927 gör Alexander Lundgren en resa genom Jämtland och får nöjet att träffa 12 biodlare vid en biträff i Fyrås. Det är nog fler än han skulle få träffa i dag!

Men biodlarglädjen varade inte för evigt. Då jag kom hit 1980 fanns det en biodlare kvar i Hammerdal. Han sålde sina bin till mig 1983 och den linjen kallar vi i dag för Sikås, men de kommer ursprungligen från Börje Enerup i Östersund.

I Strömsund hade det dock bildats en biodlarförening 1976 och entusiasterna där satsade på krainerbin. Vad jag hört var det högst en handfull biodlare där innan föreningen bildades.

I Föllinge, som också ligger inom reservatet, har det funnits biodlare åtminstone sedan början av 50-talet. Dessa bin köptes då in från två biodlare på Frösön.

Då reservatet bildades 1998 hade biodlarkåren växt till ca 50 st aktiva odlare. Enda området där vi fick byta ras var i Strömsundsområdet. Resten av odlarna hade redan nordiska bin i kuporna. Nåja, åtminstone är de något så när nordiska. Kanske vi kan kalla dem för jämtlandsbin! Huvuddelen har vi tagit in från Storsjöbygden, men vi har ju lite annat också. Vi har ju fått drottningar från Nordbi med ursprung från Läsö, Flekkefjord i Norge mm. Traditionen med jämtlandsbina fortsätter alltså precis som tidigare. Som aktiva affärsmän och jämtar köper vi in nya bin.

index