- ett stycke norrlandsnatur med mycket vatten, skogar och fjäll. Vi tycker vi bor ganska fint här uppe även om vi då och då klagar på vårt kalla och blåsiga väder. Men att klaga på väder kanske är lika mycket svenskt som jämtländskt!

För att ta det lite mer från grunden består reservatet av Föllinge-delen av Krokoms kommun och Strömsunds kommun utom Ångermanland-delen, Frostviken och Alanäs församling. Vattendragen i området ligger på ca 300 möh. För att beskriva området, bigårdarna och dess odlare är det kanske lämpligt att följa de 3 större vattendragen.

Från Lierne i Norge strömmar vattnet till den långsträckta sjön Hotagen och fortsätter via några mindre sjöar förbi Föllinge till Hårkan, som så småningom rinner ut i Indalsälven. Redan uppe vid norska gränsen har vi av och till några personer, som försökt sig på biodling men utan någon större framgång. I Föllinge finner vi däremot några verkliga veteraner. Redan på 50-talet skaffade Gösta Eriksson ett samhälle från Frösön. Även Ture Andersson har haft bin under flera år och är förresten pappa till den linje som vi kallar Föllinge. En festlig händelse var då Göstas bin svärmade och slog till hos en annan bigranne - Rut Larsson, varvid även hon kom att fortsätta. Dessa bin är intressanta men tyvärr inte odlade på. Lars Eliasson är den fjärde biodlaren i Föllinge och han var initiativtagare till bin i Föllinges skola. Nu har Lars flyttat sina fria aktiviteter från skolan till tomten.

Där sjön Hotagen slutar och rinner ner i Lövsjön ligger en by som heter Laxviken. Man får lite tankar om ett pittoreskt fiskeläge då man passerar här men synintrycken har sin grund i en avslutad flottningsepok. Här finner vi biodlaren Dennis Hagman, som flyttat upp från Stockholm för att ägna sig åt hundar och bin.

På vattendelaren mellan Föllinge och Hammerdal ligger Ottsjön, vars by sluttar vackert ner mot sjön. Där bor biodlaren Britt-Mari Stattin, som för några år sedan fick ett samhälle av Rolf Liden. Sedan dess har flera drottningar passerat revy. Senast i höstas bytte vi ut en som inte gav så värst snälla bin utan gav sig på familjemedlemmarna med jämna mellanrum. Nu var inte Britt-Mari så värst sugen på att byta eftersom de var goda samlare men då damen inte börjat lägga ägg i augusti fick jag tillstånd att nacka argbiggan.

Hammerdalsområdet

Från en del platser i Hammerdal ser vi i nv Skalfjället och Stakafjället ca 6 mil bort. Där finner vi källflödena till vårt vattendrag, som någon mil nedanför Hammerdal bildar Ammerån, vars vatten är till glädje för kraftverken i Indalsälven från och med Krångede. Närmast fjällen men inte högst över havet finner vi Kjell-Gustav Abrahamsson i Hökvattnet. Det är i detta område som Josef Stark gjorde sina pollineringsstudier på hjortron och år efter år körde upp nya (gula) samhällen. De hade svårt att överleva men det problemet har inte Kjell-Gustav, som bl a har bin för att stilla honungshungern på sin yngste son.

Någon mil söder om Hökvattnet träffar vi Vanja Björnsson i Laxsjö. Hon tog sin bilärare på orden när han talade om styggelsen att få svärmar. Det kostade Vanja en vrickad fot och en stukad handled men skam den som ger sig. Tack vare örtdekokter mm är Vanja åter på hugget och utökar ständigt sin bigård med nya svärmar.

Ett populärt vår nöje är att med kanot ta sig ner på Storån från en bit uppströms Laxsjö till Hammerdal. De som gör det passerar biodlaren Herbert Bardosson i Nyland, som försett en och annan kanotfarare med torra kläder. Han har fågelvägen ganska nära till en annan bigård som drivs av Sven-Erik och Dagmar Söderlund på Lomåsen. Sven-Erik är snickare med båtbyggeri som specialitet inte så konstigt eftersom han har fiskarblod från Sörmlandskusten i ådrorna. Brorsan åt Herbert - Per-Olger- har bin i Gåxsjö, som också ligger granngårds. PO har haft bin sen början av 80-talet och har sen i fjol fått ytterligare en bigranne: Göran Wikberg. Göran har får på sin föräldragård och har därför troligen inte så höga lönsamhetskrav på sin biodling.

Ca milen nerströms Nyland träffar kanotfararna ytterligare 3 biodlare i byn Sikås. Det är Helge Andersson, Kjell Lindgren och undertecknad. Vi började också med bin i början på 80-talet men hör då och då talas om en biodlare Palm, som med sin magiska handske hämtade svärmar hos sina grannar i byn under 50- och 60-talen.. Det var förresten Helge och PO som tog över Palms biutrustning, som mycket prydligt låg nerpackad i lådor.

1 mil väster om Sikås hittar vi den högst belägna bigården i reservatet ( drygt 500 möh) i den lilla byn Ollebacken. Henrik Karlsson skryter över att han har koll på hela länet. Han ser från Ångermanland ända in i Norge. Henrik har genomlidit sin första bisäsong men kan inte klaga på skörden som ligger på ungefär medel för området. Familjen, som var försiktigt optimistisk till biodling, är efter denna säsong mer återhållsamma i sina bedömningar. För säkerhets skull har Henrik utsett vedbacken till biplats så nu är det riskfritt att han får någon hjälp med vedhuggningen.

Så når vi då Hammerdal där Storån mfl åar breder ut sig i ett flertal sjöar. Om vi börjar i samhället Hammerdal hittar vi den forne storskidåkaren Janne Halvarsson vid en bikupa på det prydliga gårdstunet. Som duktig snickare fixade han i fjol sin egen kupa och trots en förlupen svärm fick han i år en medelskörd för området och trots att han slungade i Oktober med en hel del kristalliserad honung i kakorna. Strax nerströms Hammerdal ligger byn Ede, som vi nog kan utnämna till bygdens kornbod. Det har tom odlats vete där. Tre biodlare, Bo Hemmingsson, Tord Eriksson och Lennart Striem, får ständigt fina skördar.

Söder om sjöarna - Sönnasjö- ligger byarna Solberg, Fyrås, Viken och, lite längre åt sv, Lorås. Dessa byar är också fina biplatser, som oftast ger skördar över medel för området. Fyrås har sett flera biodlare genom åren. Under 20-talet var en skogsfaktor Bergman en nestor i bisammanhang: Bilegendaren Alexander Lundgren lär ha träffat 14 biodlare från området då han 1927 gjorde en resa genom Jämtland. Nu är det enbart Paul Pålsson som ombesörjer pollineringen i byn och det har han gjort sedan 1985. I Solberg finner vi flera biodlare. I skrivande stund når mig dock den tråkiga nyheten att Majvor Liden gått bort. Majvor fortsatte biodlingen, om än i mindre skala, då Rolf dog och bigården har utgjort en samlingsplats för byns biodlare, inte bara för att den gemensamma slungan stod i Majvors hem, utan också för den gästfrihet de alltid visade.

Biodlarna Arne Andersson, Arvid Johansen och Rickard Olofsson har bin som de en gång fick av Rolf och Majvor. Att Solberg besitter goda nektartillgångar fick Arvid erfara. Hans bisamhälle bara drog och drog och vågen stannade inte förrän den visade 60 kg. Att honungen i år var snabb att kristallisera blev Arne klar över. Efter några dagars resa kom han hem och kunde lyfta honungskaggen med träsleven.

På höjdryggen från Ollebacken ligger Lorås och biodlaren där, Ella Eriksson, hävdar att Lorås oftast är i topp då det gäller snödjup. Att det inte har negativa följder för bina stod klart då slungningen var gjord. Om byn är en god bilokal får vi se framöver - 1998 är Ellas första riktiga biår. I fjol kom en liten avläggare med Solberg-blod i ådrorna och de har varit väldigt snälla och gemytliga ända tills vinterfodringen var klar och Ella skulle fippla med några täckbräder i höstkylan...

Ungefär där Ammerån börjar hittar vi den senaste biodlarmedlemmen - Eva-Liz Dahllöf. Hon är bonde med mjölkproduktion från både kor och getter. Som ensam bonde i den lilla byn Gravasund var det självklart att ett bisamhälle skulle ingå bland husdjuren och vid den gamla sommarladugården står nu bin från Klippen.

Ger vi oss rakt upp i skogen från Gravasund, ca 1 mil norrut hittar vi, om vi har tur, Ulla Nordin i Tannsjön. Även Ulla startade i fjol med en liten avläggare och det ska bli intressant att se hur denna lite vid sidan om belägna skogsby, utan gårdar i drift, kommer att dana Ullas bisamhällen. Ulla har en hel del tjuvjaktblod i ådrorna så nog kommer bina att reda sig.

Efter en hel del vilda forsar når Ammerån till vår slutpunkt Skyttmon. Även denna by har haft biodlare, bl a Nicholaus Henriksson som för några år sedan dog, 109 år gammal. Han hade varit en nitisk och intresserad biodlare - det såg jag då vi skulle hjälpa igång hans arvingar på gården. Där fanns allt från kluriga svärmfångare till drottningodlingsutrustning. Björn och Kylliki Christiernin har verkligen ett biodlararv att föra vidare. Byn Skyttmon är känt för sina stora och vackra hus och Björn och Kylliki driver förutom jordbruk också ett värdshus. En annan bybo, som också börjat med bin, är Peter Eriksson. Han har även lyckats bra med att få bilturister längs Ammerån att stanna till och fika eller fiska i en put-and-take-damm på gården.

Peter släppte en svärm, som nu troligen titulerar sig slottsbin i ett av storhusens tinnar och torn, och fick därför en mager skörd. Björn hade turen att ha en vingklippt drottning när hans bin for varför han fick en normalskörd. Både Björn och Peter hade bin från Klippen i våras men vi blev tvungna att byta ut dem pga gulinblandning. Det var synd för de var trivsamma att pyssla om.

Strömsund

Far vi Inlandsvägen ca 3,5 mil från Hammerdal åt no hamnar vi i Strömsund Då har vi passerat Indalsälvens vattensystem och nått Ångermanälvens område. Strax norr om vattendelaren ligger byn Hallviken, som i år haft 2 biodlare men som nu bara har en kvar: Christer Mårtensson. Han är nystartad företagare och har det lite körigt med sin skogsmaskin men med god assistans från fru Eva klarar de även av sin biodling. Närmare Strömsund ligger Tullingsås på sluttningen ner mot Vattudalen. Byn ser frodig ut och det har länge retat mig att vi inte har bin där. I år hände det sig dock att en ung biodlare - Jerker Jante- skaffade sig bin och placerade kupan på en ö intill byn. Att hans bin flyger till byn har jag sett Liggande framför flustret såg jag tydligt att bina styrde kosan ut över sjön upp mot Tullingsås.

Det mäktiga Ströms Vattudal är början till Ångermanälvens sydligaste arm - Faxälven. Utanför vår reservatsgräns uppe i Frostviken har vi haft biodlande medlemmar men dessa har nu slutat, inte bara pga kärvt klimat Vi kan påpeka att sjön vid Gäddede - tätorten i Frostviken- ligger 6 m lägre än Hammerdalssjön så visst finns det förutsättning för biodling även där. Vi har dock lite dåligt med kontakter där uppe så vi får knappast reda på om det kommer in bin i det området. Gränsen för reservatet är därför dragen ungefär vid Bågede.

Längs Vattudalen ligger ett antal byar och kontakten mellan dessa och Strömsund upprätthölls tidigare med ångare och om vi i dag gör den resan från Bågede ner till Strömsund kommer vi nästan ända fram innan vi träffar på någon biodlare. 6 km n tätorten ligger byn Strand på östra kanten av Vattudalen med en betagande utsikt mot Skalfjället. Här bor biodlarna Hans Jonasson och Sture Forsberg och de glömmer inte sin första kontakt med bin. De var inte av det frommaste slaget så det blev transport till avlägsna fäbodar. Nu har det blivit bättre och bina har återvänt till byn, dock inte till tomten utan till inägogränserna. Strand verkar i alla fall vara en fin biplats trots att nordvästen har tämligen fritt spelrum.

Ungefär i höjd med Strand ligger en ö i Vattudalen med namnet Öhn. Där ute hittar vi Anders Griph med familj, nordsvenska hästar, finnspetsar och en väldig massa jordgubbar och bin. Med denna uppsättning är det inte så konstigt att biskötseln kommer lite på sidan ibland. Vid slutskattningen fann Anders yngelramarna så fastkittade att denna den första genomgången för året fick uppskjutas till nästa år.

En annan upptagen man är den pensionerade teleteknikern Karl-Erik Goetzinger, som nu odlar blommor till Strömsundsborna. Sommaren begåvade Karl-Erik med ytterligare samhällen och denna bigård tillhörde skaran som i år skulle bytas till renrasiga, nordiska bin. Karl-Erik bor alldeles i utkanten av tätorten "Flata" och har nära till biodlarna Ylva Sjödin i Risselås och Sten Sundqvist. Sten tillhör de verkliga veteranerna och har varit med sedan 70-talet. Ylva bor fint i en sydsluttning ner mot Vattudalen omgiven av jordbruksmark varför hennes skördar normalt brukar vara goda.

Någon halvmil åt so hamnar vi hos Kåre Persson i Ulriksfors, som är en hållplats längs den nästan nerlagda inlandsbanan. Kåre har varit krainerodlare tills i år då vi bytte drottning och samtidigt gjorde en avläggare på det mycket starka samhället. Det hade dessutom troligen svärmat strax innan. Nu blir det spännande att höra Kåres uppfattning om nordiska kontra krainer i kupan.

Ytterligare en halvmil åt so kommer vi till Vågdalen, som ligger på sydsidan av vattendraget. Där har Sten Sundqvist ett sommarhus och har även där en bikupa och något stenkast därifrån träffar vi en nygammal biodlare: Gösta Fritzon. Han var aktiv runt 1980 och höll bikurser mm. I somras fick han en klippensvärm och är nu rustad för att kunna skörda nyslungad Vågdalenhonung.

En mil väster om Strömsund ligger byn Bredkälen och där bor jägaren, bonden och biodlaren Lars Salomonsson. Hans köttdjur betar i hagarna runt kupan och den gamla släktgården utgör en verklig idyll med en magnifik utsikt över dalgången i öster.

Förhoppningar
         
Vi är en samling mindre biodlare och många av oss är nybörjare. Att vi gått samman i ett reservat var inte någon större händelse. Endast ett 10-tal samhällen behövde bytas för att hela området skulle kunna betraktas som helt nordisk.

Drottningar får vi nog byta ett tag till. Svärmar brukar normalt inte överleva men nog finns det ett antal som kommer att ställa till lite ofog framöver. Givetvis kommer vi även att få byta pga att vi inte är nöjda med bina i kuporna. Det ligger ju i sakens natur - bättre bin får vi genom att slå ut de sämsta och byta mot något bättre. Med ett rasrent område har vi ju fördelen att kunna få glädje av dessa byten mer än en generation.

Utan att måla en viss herre på dörren när vi en förhoppning om att vårt sk reservat blir bestående. Vem som helst kan när som helst dyka upp med vilka bin som helst och slå sig ner var som helst och därmed omintetgöra hela aktiviteten. Med en medveten biodlarskara kan vi dock komma långt. Vi håller utkik efter nya, okända samhällen och kommer de försöker vi komma överens med biodlaren. Misslyckas vi får vi ändra på gränserna.

Vi hoppas givetvis att vi kommer att bli fler biodlare men fr a önskar vi fler samhällen i området. I år invintras ca 100 samhällen och med vår hobbybetonade inställning borde ca 200 samhällen vara realistiskt och då är det dags för fler biodlare. Så här kan vi fantisera så länge varroagisslet är avlägset. När det dyker upp blir det tjurigt med biodling här uppe och då om inte förr kommer biodlingen att hänga på en skör tråd. En mer from än realistisk förhoppning är att reservatet kan bli en broms för införsel av bin.

Nu ser vi dock till möjligheterna i stället för hoten: Att med snälla bin i kuporna få bedriva en trivsam biodling.

Karl Drakenberg.   

(Detta var skrivit 1997 nu 10 år senare så har biodlarkåren i reservatet likt resterande minskat)

index